Vad hände sen?

Lejonlyckans Sunny Gaia

Hur gick det sen med Lajka?
Jag det är en svår och en lätt fråga. För det är många dagar som passerat och Lajka är en del av vår familj varje dag. Hon är en källa till glädje och kärlek. Hon är den enda som märker när alla kommer hem. Hon är den enda som aldrig bråkar. Hon är den enda som alltid blir förlåten av alla.

Lajka är en del av en stor familj, vi är för tillfället 2 vuxna och 6 ungdomar som bor tillsammans. Det är två föräldrar, fyra barn och två pojkvänner, en från Australien och en från USA. Också har vi minst en katt i hushållet. Det passar Lajka fint att ha en stor flock. Hon slipper nästan helt att var ensam.

Som exempel på vårt gemensamma liv kan jag berätta om igår. Vi var och surfade vid Mölle. Paul är alltså från Australien så han kan det där. Ungdomarna gick upp och ner i vattnet med surfbrädor. Detta var en jobbig men rolig sysselsättning för Lajka. Hon följde med var och en ner till och i vattnet tills hon blir översköljd av vågorna. Då gick hon upp en stund för att några minuter senare igen försöka simma ut till sina kompisar. Det var minst lika roligt att iaktta Lajka som att titta på surfarna. När Lajka tröttnade på surfandet sprang hon och hämtade pinnar och undrade i fall inte publiken kunde leka lite med henne.

När vi hämtade Lajka från Chess sa Jenny att hon var en väldigt mild hund. Hon var en mellanvalp som var snäll, glad och nöjd. Föddes i mitten av kullen. Hon har aldrig varken förr eller senare haft kravet på sin värld att det är hon som ska bestämma. Det går lika bra om någon annan tar kommandot bara hon får vara med. Ibland har jag tänkt att hon skulle heta Milda för hennes mildhet är verkligen utmärkande för henne. Ofta försöker hon få igång någon att leka med henne. Men om ingen vill så tar hon bollen själv, studsar, kastar den och springer efter. Hennes favorit trick är att rulla på kommando. Detta visar hon gärna upp oavsett vilket kommando man säger.

Lajka har också en speciell vän utanför familjen som fått många att småle. Det är grannpojken Adam 7 år. Han har sedan Lajka var valp kommit in hos oss för att leka med henne. Leken går till så att de går runt i trädgården tillsammans. Trotts Lajkas storlek tar hon det förvånansvärt lugnt med Adam som fortfarande är lite rädd för att hon är så stor. Hon är ju som en häst jämfört med honom. Adam kastar pinnar och de jagar varandra. Lajka har aldrig visat någon aggressivitet mot någon människa någonsin. Hon har inte heller vaktinstinkt. Vi brukar tänka att hon troligen skulle sova och vifta lite slött på svansen om vi fick inbrott mitt i natten.

En vän sa en gång till mig att jag var som Marie Poppins för att jag pratade med djur. Men det är inte jag som kan prata med djur det är Lajka som har en speciell förmåga att förstå det vi menar. Hon är på många sätt en drömhund. Lajka har det bra med oss och vi har det bra med Lajka.

Jenny Anderberg 2009-07-27


Lejonlyckans Sunny Betty Boop

Cia var den sista valpen som blev såld i kullen. Cia var 9v när hon hämtades hem till oss, och den allra sötaste lilla valp man kan tänka sig. Man kan väl säga att det är min förtjänst att min mamma Ingrid gick över till Leonberger från Collie. Lejonen har nämligen allt varit mina favvo-hundar. Mamma och jag hjälptes åt när Cia var valp eftersom vi bor så nära varandra och alltid hjälpts åt med våra hundar. Cia vande sig snabbt vid 2 hem, och sina nya familjer såväl 2- som 4benta.

Cia är ett typiskt lejon i sin mentalitet och exteriör. Mamma har aldrig varit något för utställningar osv, men jag och min man började ställa henne så smått. Det gick bra, och min dröm om uppfödning började ta skruv på riktigt. Meriter, ögonlysning, rtg och mentalbeskrivning gick som en dans. Cia har aldrig gått bruks eller så, men vardagslydnaden var aldrig något problem att lära henne. De flesta som har lejon säger att man måste ha ingärdad tomt för lejon, men si det stämmer inte! Cia är lös på 2500km tomt utan staket, tomten gränsar mot en väg, och på andra sidan vägen ligger en underbar sandstrand. Precis som alla andra lejon älskar hon att bada, men inte ens när vi ligger nere på stranden skulle hon få för sig att gå över vägen dit ner. Cia har ganska mycket vakt i sig, och kan vara lite på sin vakt med barn, annars är hon bara helt underbar i sitt sätt…klok, intelligent, kelen, vacker,,, men en riktig tjuv vad gäller mat!!! Hon snor allting som finns framme i matväg! Favoritgodiset är grisöron, och att äta de ben som IZA grävt ner i trädgården, som är riktigt äckliga och halv ruttna.

Det har aldrig varit något problem med hantering av Cia när det gäller omvårdnad, borstning, badning etc,,men kloklippning gillar hon inte. Cia växte fort, och blev en ganska stor tik med sina ca 54kg, och 70cm. När hon var 2år blev hon ”storasyster” till mitt egna 1a lejon, Skorres Smultron, IZA. Cia skrevs över på mig eftersom jag hade stora planer på att låta henne bli stammoder i min kennel. Vilket hon också blev 090426. Pappa till hennes 14kull heter Teamsaides Intelligen Indigo, HUGO, och är så nära mitt leonberger ideeal som man kan komma. Cia fick 9hanar & 5tikar. Tyvärr dog den ena hanen 5v+6dagar gammal i tarmvred precis som Cia´s pappa Atlas. För att hedra honom fick den valpen som jag själv behöll heta just Atlas, och den som Cia fick med sig hem till min mamma heter Akilles.

Jag och hela familjen WALD vill tacka dig Jenny för vår underbara lilla CIA, hon är verkligen en glädje för oss, och har förändrat mycket både stort och smått i vår familj och i våra liv… Det känns även kanon att ha en uppfödare som verkligen följer upp sina köpare och sina valpar. Stort tack för de trevliga valpträffarna, och för att man alltid känner sig välkommen hos dig…Du är verkligen guld värd…

Kram Becca


Lejonlyckans Sunny Girl

Jag föddes som valp nr 4 och vi har ju träffats en gång när vi hade valpträff. Då var vi alla lite bångstyriga och lekfulla. Inte ville vi sitta still framför kameran våra ben var fulla med spring. Hursomhelst så hade vi en mysig stund i skogen vid Snogeholm den där höstdagen 2006. Men därefter har vi inte träffats alla på en gång. Vissa har man inte sett alls och andra har man sett någon gång.

Jag kom till en toppenfamilj. Förresten så valde jag min matte själv. Min matte kom ofta för att hälsa på och prata med Jenny. Så fort hon kom in i trädgården och sade ”hej valparna” så lystrade jag. Den rösten hade jag hört sedan jag var 5 veckor och självklart stod jag längst fram i valphagen när hon kom fram. Hon gosade med mig och jag var stolt över att få träffa min blivande matte så mycket. När jag fick följa med henne hem var jag lycklig. Jag fick namnet Tindra och det duger väl antar jag.

I och med att jag klev in i min nya trädgård så kom det fram en jätte hund och ville lukta på mig. Jag backade och höll mig nära matte som för stunden var enda tryggheten. Den där jätten fick jag reda på hette Gizmo och var min så kallade storebror. När han fått lukta färdigt och bestämt sig för att jag var ok blev vi bästa vänner. Vi hänger ihop som lång och lerhalm som matte brukar uttrycka sig. Vi busar, leker och sover tillsammans. Vi bor i skogen med vår familj på 5 personer. Tiden går fort när man är lycklig och idag är jag 4 år gammal. För det mesta är jag en snäll hund. Lydig är jag oftast och någorlunda utan att ha gått på lydnadskurs men det finns gånger då jag vet att jag gjort fel och matte blir galen och då ropar hon argt - TINDRA så det dånar i tallarna runt om i skogen. Då tittar jag på henne och visar mig undergiven, lägger mig ner på gräset och försöker att se oskyldig ut. Jag vill ju helst vara ute på gräsmattan och inte inne i huset. Dessutom är jag en liten Houdini som matte säger. Jag har lärt mig att trycka mig igenom staket och även hoppa över staket. Nu har dock familjen tröttnat på detta och satt upp ett attans högt viltstängsel. Trots att jag tränar som Erica Johansson och Carolina Klüft så får jag nog anse mig besegrad. Jag kommer inte att kunna hoppa över.

Jag äter i princip allt jag kan komma över. Familjen har skämt bort mig *ler lyckligt* och jag får ofta godsaker. Dessutom så kan både Gizmo och jag klockan och efter sena eftermiddagsrundan får jag ofta en ”tuggis” dvs något gott att tugga på. Efter kvällsrundan får vi filmjölk och det gör att vi somnar gott och sover lugnt hela natten. En annan sak som vi kan tillsammans är att vi vaktar trädgården – jag skäller ett argt skall och Gizmo visar sig och då blir alla rädda. Lite kul är det men matte är inte lycklig alla gånger för egentligen ska jag inte göra så här. Gizmo säger aldrig något men han är så mycket större än mig och behöver bara visa sig för att folk ska förstå att man inte rör hans trädgård. Jag måste ju visa mig tuff på annat sätt. Så jag har skrämt en och annan cyklist och gångtrafikant. Men håll med ni andra hundar – visst är det kul!!

Oftast sover jag inne hos Robin en av sönerna i familjen – jag lägger mig i hans säng och han flyttar självklart undan så att jag får plats. På morgonen när husse gått iväg till jobbet ropar matte på mig och vi myser en stund i sängen innan hon ska upp och sätta igång dagen.

Min familj åker ibland iväg med oss till Limhamns fältet i Malmö och där får vi springa lösa och busa med andra hundar. Samt bada i havet. En härlig känsla att få bada i havet. Efteråt kommer vi fram till familjen och skakar av oss allt vatten och då brukar de bli lite halvsura på oss i dubbel bemärkelse. Men det går fort över för de vill ju att vi ska få ha kul och busa.

Att bada hemma är inte en stor succé och matte förstår inte varför. Jag som inte kan prata samma språk för henne kan inte heller förklara. Jag som annars älskar vatten i alla former – att jaga högtryckstvätten när husse ”tvättar” altangolvet, dricka ur trädgårsslangen och även ”duscha” i vattenspridaren. Något annat som jag inte gillar är att klippa klorna men oftast är matte så lugn och klipper snällt och klappar mig jättemycket och säger att jag är duktig *ler stolt*. Efteråt får jag levergodis och jag glömmer att jag det var obehagligt.

Med andra ord lever jag ett toppenliv med min familj och min ”bror” Gizmo. Man kan ju inte göra annat när man får vara ute i en stor trädgård, vara tillsammans med sin bror, ha 5 personer som klappar mig och skämmer bort mig. Som matte brukar säga vi är nog världens mest bortskämda leonberger……


Lejonlyckans Sunny Aslan

Här kommer en liten hälsning ifrån Aslan och matte.Jag var den ende killen i sunnykullen,så jag fick bli lejonkungen - men min matte kallar mig för guldklimpen.

Jag fick åka bil till Malmö,där mitt nya hem skulle bli. Resan gick bra,jag var tyst hela vägen. I mitt nya hem väntade två mystiska figurer som skulle bli min flock, kompisar - det var Tumnus och Gandalf (två katter), som accepterade mig meddetsamma. Gandalf och jag är riktiga kompisar. Jag brukar slicka honom så det ser ut som han har badat,då brukar matte skratta.

Min matte hon är snäll, vi är ofta ute på långpromenader. Dom första nätterna låg hon bredvid mig på golvet och vi lyssnade på avslappningsmusik.Men det hade hon inte behövt, för jag trivdes från första stund. Här där jag bor är det fint. Massor ned grönområde och Pildammsparken med alla fåglar. Min bästa lekkompis när jag var liten var bullmastiffen Maggie, gud vad vi lekte. Det fanns många lekkompisar, men hon var bäst. Vi har fortfarande kul de gånger vi träffas, men nu är vi lite till åren komna så det blir inte lika intensivt. Min lekkompis nu på morgonrundan, är schäfern Tess. Min matte säger att jag är lite av en " polis " , när vi är många hundar som leker tillsammans,Då vill jag ha koll på alla,ordning och reda - inget bråk, då säger jag ifrån. En annan specialitet jag har med vissa hundar - jag smyger som ett lejon mot dem och när de tror att det är lugnt så tar jag ett jätteskutt rakt mot dem. Ha ha - lite busig får man vara.

Mat älskar jag och grisöron försås, men - banan och äpple äälskar jag. I kolonin som vi är hela dagarna nu på sommaren, har jag upptäckt något annat som är supergott - smultron och hallon. Jag plockar dom själv med läpparna, ett åt gången.goott.

När vi är ute på våra promenader så är det nästan alltid som någon säger hur snygg och vacker jag är och undrar vad jag är för ras. De tycker att jag är jättefin. ( men det visste jag redan). Många andra hundägare tycker att jag är så harmonisk och stabil, trygg i mig själv. Jag har tydligen både bra självförtroende och bra självkänsla. Men jag har bra gener i mig. Mamma Chezz, henne älskade när jag var liten - ståtlige pappa Atlas - och morfar Bamse - som tydligen också var snäll har jag hört. Sen har jag en matte som är lugn och snäll.

Matte och jag brukar prata ,jag är bra på det på mornarna. Matte säger att hon älskar mig och att hon inte kunde fått en bättre livskamrat än mig - att jag är helt UNDERBAR. Matte hälsar till Chezz å Jenny och säger, tack för en så fin kvalitetsvalp.

Vov+ett lejonvrål till er alla å kram från matte. Ha en fortsatt skön sommar


Lejonlyckans Sunny Marilyn Monroe

Vi (husse Magnus och matte Joanna) åkte ner till Blentarp samma dag som Milla och hennes syskon var leveransklara. Vi började vår resa mot Smålands mörka skogar, matte och Milla i baksätet med en avundsjuk husse bakom ratten. Resan hem till Växjö gick bra, Milla tjöt lite i början men somnade sedan.

I huset där vi bodde fanns till Millas stora förtjusning en boxervalp, Zelda som hon lekte mycket med. I området där vi bodde fanns många andra hundar som Milla också lekte med.

När Milla var runt 1½ år (januari 2007) åkte vi till djursjukhuset för hon hade fått några konstiga knölar vid bakbenen. Hon röntgades och veterinären gjorde ett ultraljud, det visade sig att hon hade vätska i livmodern och att den var något överaktiv (hon hade då löpt tre gånger på cirka 8-9 månader). Vi valde att kastrera henne. Knölarna hade inte något med detta att göra, veterinären sa att dessa hade hon för att hon var lite för rund (hon vägde då 39 kilo...!) När vi sen var och hämtade henne efter operationen sa nästa veterinär att vi borde få upp henne lite hull. Tack tänkte vi! En leonberger på nästan 70 cm ska ju ändå väga lite mer än 39 kilo!? Beslutet att kastera henne är inget vi har ångrat och till skillnad från andra hundar blev hon piggare efter operationen. Dessutom är hon inte så glad i valpar så det var väl tur att hon inte blev mamma

I slutet av mars 2007 bestämde vi oss för att skaffa en till hund, denna gång en schäferhane. Han fick heta Bob. Milla var mindre nöjd. Hon tycket att han var helt okey att leka med utomhus men fy, han skulle ju med in igen! Och dessutom vara nära henne när hon sov. Så under en veckas tid gick Milla mest runt och morrade (muttrade) på denna lilla valp som bara sökte trygghet, men hon accepterade honom sen och är sen dess bästa polare! Vi brukar kalla dem våra två pucko när vi är ute med dem i skogen. För röja i skogen är något de kan! Milla tar gärna egna röjarrundor när vi är i skogen, varför gå och strosa på stiger när man kan springa som en galning i terrängen? Så det gör hon och sen dyker hon upp längre fram på stigen! De kompletterar varandra bra, Milla med sitt lugn och Bob som håller igång Milla.

Milla har ju sina egenheter; när vi säger till henne på skarpen går hon in i ett annat rum och tjurar, när hon har tjurat färdig kommer hon igen. Hon gillar att bära saker vilket resulterat i att när vi handlar något eller hämtar paket på Preem-macken SKA hon bära det hem. En gång bar hon till och med ett glasspaket hem. Men det har sitt pris i bland vilket har synts i form av bitmärken på ciggen. Hon älskar bollar och att kampa med kamptrasan är bland det bästa hon vet. Vill hon bli kliad kommer hon och buffar med huvudet under armen. Detta gör hon mer än gärna på folk som är hemma hos oss och sen går hon laget runt. Alla kliar ju olika! Ska hon upp i sängen går hon enbart upp på mattes sida och ligger också bara på mattes sida. Ett tag hade hon för sig att hon skulle upp i sängen på morgonen rund kl 05 så då stod hon och pep så att matte flyttade sig så hon kunde ligga där.

Och för att skryta lite så har Milla fått ett CK i unghundsklass men det blir nog inga utställningar på ett tag framöver. Milla är nu en ståtlig dam på cirka 50 kilo och 70 cm i mankhöjd. Lilltösen (som Jenny kallade henne) har vuxit upp!

Tack Jenny för en underbar hund!